Han svarar inte i telefonen. Vad hade jag förväntat mig? Att han hade förändrats? Ja, antagligen. Klockan är bara barnet men ändå tar jag åt mig. Jag säger att jag inte bryr mig men ändå surar jag till. Mitt sunda förnuft säger att jag ska hålla mig borta. Vi vet hur det en gång var; som himmel eller helvete eller både och på en och samma gång. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Idag står jag någorlunda stabilt med båda fötterna på jorden men är jag säker för det? Allt för många gånger har jag börjat hoppas och det har ändå slutat med att jag legat hemma i min säng och gråtit och förbannat min dumhet. Att jag än en gång gick på allt. Det handlar om att du säger att vi ska höras och träffas och så blir det ändå inte av. Du gör mig besviken.

Min tillit är som bortblåst. Rädda den, den som kan. Det spelar ändå ingen roll för jag kanske måste hitta mig själv först. Det är mycket som snurrar. För mycket. Jag ser ett tydligt mönster och jag vet att det inte är hållbart i längden. Det går inte att hoppa fram och tillbaka och samtidigt hoppas på att man ska hitta sig själv.

Jag behöver ensamhet men alltför länge har jag varit rädd för den och inte vågat konfrontera den. Därav de senaste årens sökande efter någon som skulle kunna fylla ut den tomhet som finns inom mig. Jag har ändå aldrig lyckats fylla den på riktigt.

Det är bara en besatthet. Allt.