Döden; lika ofrånkomlig som sann

Av en ren slump (finns det förresten någon sådan?) så råkade jag befinna mig på Luleå Stadsbibliotek idag. Förutom att hitta en massa bra drama-böcker och en och annan roman så satte jag mig ner på en av de många stolar som fanns uppradade framför en liten provisorisk scen. Folk hade börjat strömma till och till slut var vi ganska många som skulle lyssna på någon jag inte ens visste vem det var. Risken fanns att det skulle ställa sig en trist gammal gubbe där framme och berätta något trist men tji fick jag. Killen som ställde sig där framme hette Johannes Anyuru och han läste dikter. Han sa något om döden, skämtade lite om den och inspirerade mig till att faktiskt skriva ner några rader om den. Varsågod:

Döden. Som att det skulle vara
något särskilt

En del av livet
som vi, i vårat västerland
tycks ha förträngt

(som om vi aldrig gråtit förut)

Döden. Ett allvarets allvar
En påminnelse
faktiskt, om att vi lever