"Jag tror aldrig du kommer stanna på samma ställe", sa hon och jag frågade varför. Hon visste inte. Ämnet skulle inte vara färdigdiskuterat visade det sig.

Idag pratade vi om det som kallas vardag och jag lämnade rummet med de neddragna persiennerna med en känsla av tomhet. Det kändes ungefär som när man får veta att något man har gjort, det har man gjort alldeles förgäves. Allt jävla kämpande har bara varit en enda jävla lögn och undanflykt. Varför ser man inte och uppskattar det man har? Här går jag och gnäller om det mesta och vägrar acceptera att det finns något som kallas vardag. Något som faktiskt inte vara är verklighet för andra utan även också för mig. Vad fan skulle göra att jag var undantaget?

Jakten på ruset, det måste vara människans ostillade hunger. Det är den där rastlösheten som smyger sig på när allt blir vardag och du har gått längs samma gata tusen gånger. Vissa nöjer sig och de kallar vi för tråkiga. Frågan är om de inte redan har uppnått det vi letar efter fast de aldrig har sökt? Vad gör en rastlös själ? Vad driver en att från plats till plats försöka hitta svar man aldrig verkar finna? Man letar överallt- i en annan stad, kanske i ett annat land för nuförtiden har ju världen krympt. Inte konstigt att man aldrig hittar de svar man söker när man fan alltid letar på fel ställe, när svaren kanske finns i en själv?

Livet är det som är här och nu. Framtid är inget annat än drömmar och förhoppningar och det förflutna påminner en om att man har städat dagen innan för att det är rent på golvet när man vaknar..