Höst. Det ligger luften. Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över dessa skiftningar. Plötsligt en dag då du kliver ut genom dörren så upptäcker du att det är något som känns annorlunda. Ute blåser det. Jag kunde höra vinden där ett tag. Fönsterluckan har varit öppen hela sommaren.

Have the time of your life.. Det känns väldigt bra nu (på riktigt). Jag har varit ganska risig rent fysiskt sedan i måndags men bara jag tar det lite lugnt så känns det helt ok. Har legat och läst en stund och somnade till en stund efter att jag lagt ifrån mig boken. Nu lyssnar jag musik och skriver lite. Är ensam hemma och det är ganska skönt. När man bor som jag gör, i kollektiv, så får man ta vara på de små stunderna då man faktiskt kan ösa vilken musik man vill och precis hur högt man vill. Annars är det rätt så trevligt att bara strosa runt och dona på. För ett halvår sedan hade jag antagligen tyckt att det var pest och pina; att vara själv. Har alltid haft svårt för det där. Men, det handlar om att bli kompis med sig själv och erkänna att man duger gott som enda sällskap åt sig själv ibland. Jag är på god väg.

Han svarar inte i telefonen. Vad hade jag förväntat mig? Att han hade förändrats? Ja, antagligen. Klockan är bara barnet men ändå tar jag åt mig. Jag säger att jag inte bryr mig men ändå surar jag till. Mitt sunda förnuft säger att jag ska hålla mig borta. Vi vet hur det en gång var; som himmel eller helvete eller både och på en och samma gång. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Idag står jag någorlunda stabilt med båda fötterna på jorden men är jag säker för det? Allt för många gånger har jag börjat hoppas och det har ändå slutat med att jag legat hemma i min säng och gråtit och förbannat min dumhet. Att jag än en gång gick på allt. Det handlar om att du säger att vi ska höras och träffas och så blir det ändå inte av. Du gör mig besviken.

Min tillit är som bortblåst. Rädda den, den som kan. Det spelar ändå ingen roll för jag kanske måste hitta mig själv först. Det är mycket som snurrar. För mycket. Jag ser ett tydligt mönster och jag vet att det inte är hållbart i längden. Det går inte att hoppa fram och tillbaka och samtidigt hoppas på att man ska hitta sig själv.

Jag behöver ensamhet men alltför länge har jag varit rädd för den och inte vågat konfrontera den. Därav de senaste årens sökande efter någon som skulle kunna fylla ut den tomhet som finns inom mig. Jag har ändå aldrig lyckats fylla den på riktigt.

Det är bara en besatthet. Allt.